Det här är mina mostrar i Uppsalas arbetarkvarter på 1920-talet. Deras mormor, som var sömmerska, hade sytt nya, fina kappor åt dem - så fina att barnen på gården retade dem. Det ögonblicket, tänker jag mig, bestämde deras liv: den ena blev kaxig i kvadrat, den andra foglig och rar. Det här är arvet jag valt att förvalta. Jag har valt mitt efternamn efter mormors mor, Clara Uddén, som förutom sömmerska och sjubarnsmor också var klok gumma (självärd doktor) som gav sina tjänster och örtmediciner gratis till de fattiga. Hon var beundrad och fruktad. Hon var också beläst: en autodidakt i alla avseenden.
Mitt forntyska andranamn betyder spjut och kraft: ett namn i Claras, mormorsmors smak. Mormor Gertrud, däremot, hade djupa skrattgropar som alltid syntes, ofta med glädjetårar. Det vänare Anna gavs mig, säger mamma, för att det är internationellt: hon skådade med en clairvoyants blick från det svenska 50-tal som var etniskt enahanda.
Mina visioner
Eftersom jag har dåligt självförtroende (den fogliga sidan) samlar jag på komplimanger (kaxigheten). Det har sagts om mig att jag är ett ymnighetshorn. Sant är att jag genererar idéer som få, men också att jag genomför en bråkdel av dem. Jag lever mitt liv framåtlutad, löjligt optimistisk. Vidare "tar jag tag om veka livet på das ding an sich." Vackert uttryckt av en författarvän, en eufemism, måhända, för min otålighet med detaljer. Forskare har jag blivit på trots. Mer än forskare är jag dock folkbildare. Det finns en stor begåvningsreserv bland oss.