Barnets underland. Barnets spegelland. För ett litet barn måste världen tyckas lika underlig som Lewis Carrols underland. Mamma dyker upp från ingenstans och försvinner i ett hål: ytterdörren. Barnets skapande fantasi vet heller inga gränser. Barn är, som Picasso påpekade, färdiga konstnärer. Det gäller för oss vuxna att ta vara på deras begåvning. Att stimulera den språkliga och litterära fantasi som barn har är målet för mina kurser i barnlitteratur. En första förutsättning är att odla sin vuxna kreativa fantasi -- i barnlitteraturens skattkammare. Sedan är det dags att utveckla ordverkstäder för barnen. Språk och litteratur kan utgöra en stomme för andra ämnen: genrepedagogiken placerar skolämnen i en språklig ram.
Barndomen är en sen uppfinning. Den litteratur som skrivits för barn har inte många hundra år på nacken. Den litteratur som använts för och av barn är däremot tidlös. Ett historiskt perspektiv på barnlitteratur kan ge en ny syn på vår egen uppfattning om det goda barnet: vi tar mycket för givet. Men den fantastiska barnlitteraturen är rätt tidlös: den traditionen är ett rundabordssamtal, fritt flytande i tid och rum. Realistiska och didaktiska böcker är däremot fast förankrade i en kulturs värderingar, från viktorianskt pryderi till påbjudna könsrollsbyten .
Jane Austen och populärromanen
Jane Austens romaner om engelska byar började som populärromaner, inte särskilt kända, och verkligen inte höglitterära. Böckerna serverade ett utsnitt av livet på landet, så realistiska att recensenterna gäspade -- hur svårt kan det vara att transplantera en skvallrande ungmö från by till bok? Det kom att ta två århundraden innan romanernas tekniska finesser kom att uppskattas, och författarskapet fick akademisk status. Men det märkliga hände att romanerna samtidigt fick kultstatus i populärkulturen. Ingen författare är väl lättare att 'kommodifiera' än Austens, till ett simpelt filmmanus där hjälten och hjältinnan får varandra på slutet. Men vad lurar egentligen i de knipslugt skeptiska mungiporna i det här porträttet? Det kan vi lättare förstå om vi läser romanerna i dess historiska kontext: Austen gör i själva verket slarvsylta av den romantiska populärromanen genom sin parodi. I sitt historiska sammanhang framstår romanerna för oss, paradoxalt, som ytterst moderna.
Ozias Humphry in 1788 or 1789, National Portrait Gallery, London Källa
Ironins historia
NPG 5019
Det här är Joshua Reynolds porträtt av Laurence Sterne, känd som en av tidernas största ironiker. Vem blir klok på Tristram Shandy, romanen som aldrig börjar? Romanen som lockar fram läsarens snuskiga fantasi och sedan skrattar rått: det var inte så jag menade. När romanen först publicerades -- anonymt -- delades Londons litterära kretsar i läger. Ordet "Shandean" myntades, vilket betydde än skabrös, än mästerlig. När författaren själv steg fram, och det visade sig att han var präst, blev kändisskapet till ökändskap. Författaren blandades samman med sin karaktär, prästen Yorick. När Laurence Sterne sedermera publicerade sina egna predikningar använde han Yorick som pseudonym -- med skälet att karaktären var mer känd än han själv.
Var slutar ironin, var tar allvaret vid? Ironi är som ingen annan form bunden till sin kontext. Historiska verk är vidöppna för misstolkningar - under- och övertolkningar - eftersom mycket av sammanhanget gått förlorat. När vi läser in ironi i ett verk, eller när vi saknar beredskap att läsa ironiska blinkningar, är det då våra egna fördomar som speglas? Frågorna hopar sig, och vi har alla mycket att lära av varandra.