Anna Gertrud Uddén, Fil. dr i engelsk litteratur Litteraturhistoriker och skrivpedagog
Litteraturhistoria
Alla är vi historia. I klassrummet övar vi vår historiska fantasiförmåga. Att försätta sig till en annan tid, en annan plats och ett annat synsätt är utvecklande. Att besöka det förflutna ger oss en ny syn på vår egen tid. Låt oss läsa bilden från 1781, av Niclas Lafrensen: Den farliga romanen. Vems är faran, och vari består den? Mannen som kommer smygande tänker utnyttja situationen: kvinnan har dånat av sin romanläsning. Dekolletaget tycks locka mannen som kommer smygande. Men titeln leder oss till föremålet i bildens centrum, under dekolletaget: själva romanen. Vi påminner oss att romanen vid den här tiden var ett kvinnligt medium: den skrevs och lästes av kvinnor, och var tom på kulturell status. Mannen utnyttjar situationen, visst, men kanske det är romanen han åtrår: han tänker smyga iväg och läsa den medan kvinnan sover. Som förförare är romanen överlägsen kvinnan.
Bild: "Le Roman Dangereux" 1781. Gravyr: Niclas Lafrensen. Kungliga Biblioteket, Stockholm.
Vilse i boken
Var går gränsen mellan verklighet och fantasi? Det frågade man sig då, och det frågar vi oss nu. Quixotegestalten är ständigt aktuell. Cervantes var först, så vitt vi vet, med att skapa en förläst galning som vinner vår symapti. Böckerna i Don Quixotes efterföljd utgör en underström i litteraturhistorien - en livgivande golfström. Där finns halvt bortglömda Quixoter, exempelvis Den Kvinnliga Quixoten av Charlotte Lennox från 1752: en parodi av förlästa kvinnor, men också av tidens stora litteratörer. Den största av dem alla, Dr. Samuel Johnson, citerade Lennox i sitt epokgörande engelska lexikon: "Talangen att driva gäck är som en komet, lika ovanlig, och den väcker både beundran och fruktan." Vem är dagens Quixote? Vem är veckans Quixote, vilse i mediet?
Gustave Doré’s Don Quixote Försättsblad till 1863 Paris Hachette upplaga Källa